@tidslinjen365 KD? Njae…men bättre än M.
Visa på X →402
inlägg
Saknas det verkligen "fler kvinnor i maktposition"? Jag har stor respekt för Maria Malmer Stenergard, hon är uppenbarligen en skicklig politiker, men här tycker jag hon hemfaller till ett orimligt identitetstänk som präglar alltför många idag. Är det faktum att "bara 27 länder leds av kvinnor" verkligen "ett bevis på ojämställdhet"? Det beror väl iofs på hur man definierar jämställdhet? För mig handlar jämställdhet inte om utfall, utan om möjlighet. Kvinnor och män är på många sätt olika – exempelvis gällande intressen, prioriteringar och livsval. Varför skulle detta inte kunna avspeglas även i maktens korridorer? Kan en ojämn fördelning inte lika gärna vara ett uttryck för att kvinnor – fritt och frivilligt – oftare väljer andra vägar i livet? Nu pratar jag demokratier i västvärlden och inte länder som Afghanistan etc. I västvärlden har ju vi kvinnor - mig veterligen - samma rättigheter och möjligheter som män. Vi röstar, utbildar oss mer, och dominerar både i offentlig sektor och på universitet. Kan vi då på allvar hävda att "världen är ojämställd" för att det inte sitter 50 % kvinnor i NATO-salen? Att kvinnor är i minoritet bland utrikesministrar behöver inte heller vara ett strukturellt problem. Eller ens ett problem. Om minst hälften vore kvinnor - skulle politiken se helt annorlunda ut? Skulle de bli mer fred - skulle vi inte behöva rusta upp då? Som Gudrun Schyman för övrigt hävdar. En relevant fråga i sammanhanget är snarare om kvinnor - generellt sett - är lika intresserade av försvarspolitik som män? Definitivt inte. Eller har jag missat något? Stenergard ser vidare som "sin uppgift att föra talan för att fler kvinnor skall få ta plats i i de rum hon själv befinner sig i". Vilka får inte ta plats? Vilka hindras? Eller drar hon bara den slutsatsen eftersom kvinnor är "underrepresenterade"? I så fall undrar jag vem som skall föra andra underrepresenterade gruppers talan? De rullstolsburnas? De rödhårigas? osv osv Detta resonemang utgör en ond spiral av identitets- och kvoteringspolitik. Är det verkligen så vi vill ha det? Nej - inte jag i alla fall. Trots att jag själv är kvinna och trots att det i detta fall skulle gynna mig själv...på kort sikt. På lång sikt är det förödande för alla. Att fokusera på kvinnors brist på topposter på NATO-möten är för mig också att förskjuta perspektivet från verklig utsatthet till symbolpolitik. Något jag upplevde i parti och minut under min tid i jämställdhetsutskottet i EU-parlamentet. Välutbildade, extremt överbetalda kvinnor som röstade fram kvotering till bolagsstyrelser men vägrade nämna ordet hederskultur när det handlade om brist på jämställdhet mellan könen. Skall det vara "jämn könsfördelning" över allt i samhället så borde vi även kräva "jämställdhet" när det gäller fängelsekunder, gruvarbetare och antalet självmord - eller? Stenergard konstaterar att hon utgör en minoritet på NATO-mötena. Själv har jag roat mig med att kolla fördelningen på de olika statsrådens många medarbetare - då jag suttit på möten i EU-nämnden. Klart fler kvinnor än män. Vi behöver inte fler kvinnor i maktens rum, för sakens skull, vi behöver rätt personer – oavsett kön.
